Inatt fick jag, för första gången på länge, höra att jag blev vald först. Fel. Jag och barnen blev första prio. Vi blev vald först. Vi kom före Honom. Vi blev sedd för de vi är och vi kom först. 

För första gången fick jag höra hur det blev ett aktivt val och att det blev jag som blev trodd på för en gångs skull. Jag har avslutat många relationer för jag orkar inte kämpa osv, men nu fick jag se svart på vitt. Jag och barnen kommer först, har empati, en god själ.... 

Ingen människa har någonsin markerat så tydligt att vi är lite mer värd än Han.

Jag är inte fylld av hat osv....

Jag hittar inte orden och mina ögon svämmas över av tårar. Bara för att EN person så tydligt tror på mig. Trots mina fel och brister. ...

Tårögd räcker inte. Jag gråter av lättnad för att en enda människa tydligt och klart tar mitt och barnens parti.

Jag är inte stålkvinnan. Orkar inte allt själv. Skönt med lite avlastning så att säga. 

Det blir bättre nu. Tack vare mig själv och sjukvården kan ta sig i arslet, helt enkelt.